Det är inte alltid lätt.

God kväll mina underbara läsare..

Nu känner jag mig en aning deppig och förvirrad. Så bäst att sätta fart i fingrarna och berätta för er . Så jag får det ur mig. Vill inteligga och klaga om hur jag mår hos mina kompisar längre för dom vet inte själva hur dom ska ta det<3 Men dom är underbara så är det . Saknar dig Alexandra!! <3

Men jag satt och skrev med min kusin Tim i ca 1 timma och bara pratade om farfar och min pappa och allt . Och ni vet inte hur skönt det känns att verkligen få prata med nån som vet hur det ligger till. Och även han ville prata ut med mig om massa saker . Jag saknar mina kusiner har inte träffat dom på ... ja flera år . Vill inte att växa upp och glömma bort dom. Eller inte glömma bort dom men ni vet hur jag menar .

För lixom det känns redan som att jag har förlorat en person av mitt kött och blod , varför ska han då få förstöra det mellan mig, min bror och våra kusiner.Inte en chans.. Vill bara påminna mig själv att om han vill ha kontakt med mig så får han lyfta på luren eller ringa. Gör han inte det så kommer jag aldrig mer kalla honom för ***** aldrig mera .Det ska han ha väldigt klart för sig . Jag är inte ledsen över att inte få träffa honom längre. Jag är rent ut sagt förbannad. För ibland undrar jag fan vad han tänker på om dagarna  är det mig han tänker på nån gång ibland ? Finns så mycket frågat men svaren är väldigt långt bort.  Om jag hade haft kvar nyckeln till honom som jag "tyvärr" tappade bort så skulle jag åka ända till Märsta, lägga den i brevinkastet och sen vända ryggen om och aldrig komma tillbaka . Men neej det kommer jag aldrig få göra.

Det enda jag vet att när jag träffar honom igen kommer jag brista ut i gråt. Så ligger det till . Därför vill jag aldrig åka dit . Vill inte bevisa hur svag jag igentligen är. Livet kan vara rätt tungt ibland . Verkligen när jag kommer till dom här stunderna i mitt liv. Och det skulle vara så skönt att veta att han kanske kan finnas där vid min sida nån gång i framtiden .Eller kommer jag förlora dig som jag gjorde med farfar... Inte hinna säga förlåt eller farväl . För händer det kommer jag allvarligt inte kunna leva med mig själv. Allt är bara så förvirrande just nu , vet inte riktigt vart jag ska ta mig till . Känns som att jag vill somna och vakna igen när du äntligen insätt vad du har gjort för fel.

Vill skriva ett smsa till dig där det står: " igentligen hatar jag dig , men jag förlåter dig" .. Men jag vågar inte. Vågar inte se vart det kommer leda. Vill inte inse att det här är verkligheten..